Om Stockholm Open

Evenemang i världsklass med över 50 år av tennishistoria.

Stockholm Open genom tiderna

Stockholm Open grundades 1969 på initiativ av forne världsspelaren Sven Davidsson. Idag spelas Stockholm Open under en vecka i oktober och engagerar ca 350 volontärer och över 30 000 besökare. Stockholm Open är världens äldsta ATP-inomhusturnering, och den enda på ATP-touren som spelas i en riktig tennishall. Namn så som Björn Borg, John McEnroe, Roger Federer, Rafael Nadal och Boris Becker är några av de storheter som deltagit tidigare år.

Stockholm Open är inte bara för tennisentusiasten och spelarna – det är ett evenemang i världsklass på så många sätt. Här finns goda möjligheter för nätverkande och föredrag för företagskunderna, hospitalitypaketeringar för den som vill lyfta tennisupplevelsen en nivå, stort fokus på aktiveringar för barn och barnfamiljer dagtid samt en härlig inramning och upplevelse kring mat och dryck. På Stockholm Open finns det något för de flesta!

1969

Hela segerpremien försvann på krogen

Det började inte bra för Stockholm Open. Första turneringen skulle inledas söndagen den 23 november, men det hade arrangörerna missat att informera ett antal av de anmälda spelarna, däribland flera av stjärnorna, om.

Totalt kaos redan första dagen, men efter ödmjukt pudlande och skickligt jobb med nya spelscheman ordnade det sig till slut.

Sverige hade inga stjärnor att tala om 1969, och det var förstås en missräkning. Leif Johansson räddade dock lite av den svenska äran genom att ta set av världsettan Rod Laver.

Rumänen Ilie Năstase fick något av ett genombrott i turneringen, som dock vanns av jugoslaven Nikola Pilić. Det var hans första stora turneringsvinst, och han var överlycklig. Ända tills krognotan kom in. Han hade bjudit de tävlande som var kvar i Stockholm från årets startfält på Stallmästargården under finalkvällen och fick knappt en krona kvar av segerpremien på 32 000.

1970

Smith fick jobba för segern

Nikola Pilić återvände till Stockholm Open för att försöka försvara sin titel och smyga undan med segerchecken innan kompisarna drog iväg med honom till någon dyrbar segerfest.

Men den här gången hade han inte lyckan med sig, blev utslagen redan i första omgången av en tämligen okänd australier.

Från Australien kom också publikens store favorit, Ken Rosewall. Han storspelade turneringen igenom men nådde inte finalen. I semin fick han ge sig mot kanonservaren Stan Smith efter en match som många som var med minns än i dag. Smith vann med 8–10, 6–2, 9–7 och var helt slut efteråt.

Men han återhämtade sig och vann även finalen mot landsmannen Arthur Ashe efter ännu en riktig kraftmätning.

För svensk del var det inte mycket för publiken att glädja sig åt. Rutinerade Bosse Holmström var den ende hemmaspelaren som gick vidare till andra omgången. Där gjorde han en bra insats men förlorade ändå mot världsstjärnan Roy Emerson.

1971

Södertäljegrabbar i huvudrollerna

Stan Smith, han som sluggat sig till segern i Stockholm Open 1970, återvände i triumf ett år senare.

Han hade tagit tennisvärlden med storm under hela säsongen med stora framgångar i Grand Slam-turneringarna och Davis Cup och var storfavorit i Kungl. Tennishallen även detta år.

Men den här gången kom han inte längre än till första omgången. Förlorade med 7–6, 7–5 mot en inspirerad och storspelande skolgrabb från Södertälje, Leif Johansson, och visade stor sportsmannaanda genom att hylla sin motståndare och inte skylla på någonting annat än att han inte räckte till.

Leif förlorade i andra omgången mot en medelmåtta från Nya Zeeland och blev inte ens den mest omskrivne svensken i turneringen. Mest uppmärksamhet fick veteranen Jan-Erik Lundqvist, som gjorde come back och fyllde hallen, och en annan Södertäljekille som tog set av den rutinerade jugoslaven Franulović.

Den ynglingen heter Björn Borg och var då bara 14 år.

1972

Framtiden stavades Björn Borg

Björn Borg drog folk till Kungl. Tennishallen. Han hade, nätt och jämnt 15 år gammal, Davis Cup-debuterat under sommaren och var förstås ett affischnamn i Stockholm Open.

Det gick bra också. Han utmanövrerade både finländaren Pekka Saila och spanjoren Andrés Gimeno och var på god väg mot kvartsfinal efter att ha vunnit första set mot amerikanen Andrew Pattison. Men då tog amerikanens rutin ut sin rätt och det var slutspelat för Borg i 1972 års turnering.

Arrangörsorganisationen tog det med jämnmod. En grabb som redan vid 15 års ålder kunde utmana världseliten var en god garant för turneringens framtid. Björn Borg lockade både publik och sponsorer.

Den sympatiske Stan Smith tog revansch på sig själv och vann turneringen utan större problem. Det var egentligen bara i första matchen som han fick något motstånd att tala om, och den som stod för det var Ove Bengtson. Ove hade en riktigt bra dag men slog lite för många dubbelfel för att kunna vinna i det långa loppet. Smiths segersiffror blev 6–7, 7–5, 6–4.

1973

Bäst när det gällde – utom i finalen

Spelprogrammet var dramatiskt upplagt för Björn Borgs del. Först skulle han visserligen möta en landsman, smålänningen Birger Andersson, men sedan väntade med stor sannolikhet Ilie Năstase – och, om han mot förmodan skulle vinna den matchen, Nikola Pilić och i semifinal den nya stjärnan Jimmy Connors.

Men det var nära att hela upplägget hade spruckit. Birger överraskade med stabilt spel, vann första set och pressade Björn till ett tiebreak i andra. Skiljesetet blev dock odramatiskt, 6–0 till Borg.

Matchen mot Năstase blev en rysare. Långa, tröttande slagdueller och ett tredje set som kryddades av osportsligt uppträdande av rumänen som tyckte att publiken störde honom när han skulle serva.

När Björn till slut vann setet med 7–5 var publiken ännu mer högljudd.

Det gick vägen även mot Pilić – tuff tresetare igen – och i den första riktiga kraftmätningen av ganska många mellan Borg och Connors stod Björn som vinnare. Det var en riktig batalj, och siffrorna blev 6–4, 3–6, 7–6. Uppenbart att grabben hade något alldeles extra, den där förmågan att vara bäst i avgörande lägen.

Men det tuffa matchandet tog på krafterna i finalen. Amerikanen Tom Gorman vann i tiebreak i tredje set och skryter kanske än i dag om att han besegrade Björn Borg i en final i Stockholm.

1974

Lårskada hindrade Björn

Björn Borg var stora karln nu, 17 år fyllda, och favorit till att vinna Stockholm Open.  Fjolårssegraren Tom Gorman var fotskadad och lämnade återbud.

Nu bar det sig inte bättre än att även Björn blev skadad. Han sträckte en lårmuskel mot Brian Gottfried i tredje omgången och var klart hämmad trots att han i kvartsfinalen utklassade Manuel Orantes med 6–1, 6–1.

I semifinalen var skadeproblemen uppenbara, och Björn förlorade mot nederländaren Tom Okker. Det blev 5–7 i skiljesetet, men efteråt skyllde han inte på någonting. Däremot medgav Okker att han knappast skulle ha haft en chans om svensken varit hel.

Det bekräftades i finalen, där han spelades ut av Arthur Ashe och förlorade med 6–2, 6–2. Okker var helt enkelt inte på Björn Borgs nivå.

Besvikelse i Kungl. Tennishallen, men en svensk fick värmande applåder. Nämligen Jan-Erik Lundqvist, som spelade sin sista elitmatch när han blev utslagen av Ove Bengtson i andra omgången.

1975

Panatta charmade och vann

Aldrig förut hade Stockholm Open varit en så stjärnfylld turnering. Seedningen toppades av fjolårssegraren Arthur Ashe före i tur och ordning Jimmy Connors, Guillermo Vilas, Björn Borg,  Ilie Năstase, Jan Kodeš och Roscoe Tanner.

Men ingen av dem tog hem segerchecken. Det gjorde italienaren Adriano Panatta, som hittade en perfekt balans i sitt spel och gick hem hos publiken. Särskilt i finalen mot Jimmy Connors, som hade slagit ut hemmafavoriten Borg i semifinalen. Panatta spelade ut hela registret, vann lätt med 6–4, 6–3 och hela hallen stod upp och jublade.

Det var inte bara det att Panattas stil uppskattades, Connors hade gjort sig rätt impopulär med ett arrogant uppträdande både på och utanför banan. Och så hade han ju slagit ut Björn Borg som alla ville se som vinnare.

Det fanns goda skäl till att förväntningarna var höga på 18-åringen från Södertälje. Han hade haft en fantastisk säsong, inte minst i Davis Cup, och var redan en världsstjärna.

Mer eller mindre på försök ordnades detta år även en damturnering. Brittiskan Virginia Wade vann finalen mot fransyskan Franҫoise Dürr med setsiffrorna 2–1.

1976

Ingen hade räknat med Cox

Kunde turneringen bli mer stjärnfylld än föregående år?

Ja, faktiskt. Så gott som hela världseliten var på plats, och Connors var liksom Borg ännu större än 1975 efter en sommar där de bland annat möttes i en minnesvärd final i U.S. Open.

Drömmen var att de skulle gå vinnande fram på varsin halva i Stockholm och mötas i finalen även där. Men det blir inte alltid som man tänkt sig – Borg var småkrasslig och ur form och blev utslagen i tredje omgången av Brian Gottfried. Jimmy Connors förlorade en hård semifinal mot engelsmannen Mark Cox som hittade storformen i rätt tid och tråkade ut Connors med en variationsrik och vinnande tennis.

Cox, som ingen hade räknat med på förhand, vann faktiskt hela turneringen. Hans taktik fungerade även mot Manuel Orantes i finalen och han vann med 4–6, 7–6, 7–5. Trots att spanjoren ledde med 5–3 i avgörande set och hade möjlighet att serva hem matchen.

– Min största seger, men vilken tur jag hade. Någon däruppe måste gilla mig, sa Cox.

1977

Borg bojkottade, Johansson överraskade

Björn Borg uppskattade inte hur delar av den svenska pressen beskrev hans insats i Stockholm Open 1976, så han gav igen genom att inte anmäla sig till turneringen 1977.

Det drabbade inte tidningarna, det drabbade arrangörerna. Och de var inte glada, särskilt inte hans klubbkamrater i SALK, men Borg var ju en envis rackare och gav inte med sig.

Ett antal andra svenska spelare fick i stället chansen att visa upp sig, och flera av dem vann en och annan match. Allra längst gick den 26-årige västgöten Kjell Johansson, som gick ända till kvartsfinal mot den rutinerade sydafriken Ray Moore men förlorade den med knapp marginal.

Moore avancerade ända till final. Men där kom han till korta mot amerikanen Sandy Mayer.

Mark Cox, som hade vunnit 1976, åkte ut i andra omgången

1978

Jubileum med tennishistoria

Även Björn Borg kom, liksom den nyaste amerikanska stjärnan, John McEnroe. Han hade visat både klass och temperament sedan han slog igenom i Wimbledon året före.

Allt var verkligen bäddat för publikfest, och det blev det också. Borg vann alla sina matcher med 2–0, och detsamma gjorde McEnroe. Ända fram till semifinalen, där de möttes.

Det blev en mycket bra match, som inte slutade som publiken ville. McEnroe vann med 6–3, 6–4 och Borg förlorade därmed för första gången mot en yngre motståndare. Björn var nu 21 år, John var 19. På presskonferensen var båda mycket artiga – Borg förutspådde en lysande framtid för McEnroe, McEnroe sa att Borg fortfarande var bäst i världen.

Men i Stockholm var den unge amerikanen bäst. I finalen var landsmannen Tim Gullikson chanslös och förlorade med 6–2, 6–2.

– Jag kommer tillbaka nästa år, sa McEnroe.

Det gjorde han också.

Moore avancerade ända till final. Men där kom han till korta mot amerikanen Sandy Mayer.

Mark Cox, som hade vunnit 1976, åkte ut i andra omgången

1979

McEnroe kom, sågs och snackade

Björn Borg hade ännu inte vunnit turneringen och trivdes inte hundraprocentigt på det snabba vinylgolvet.

Han insåg att det skulle bli mycket svårt att vinna mot McEnroe på det underlaget, och kanske var det därför han valde en turnering i Tokyo i stället.

Men McEnroe kom. Han kom, sågs och segrade. Och han snackade. Snackade till den grad att han fick en stor del av åskådare och press emot sig. Många tyckte att han skaffade sig fördelar på ett osportsligt sätt genom att ständigt gnälla på domare och domslut, andra hade bara roligt åt spektaklet.

Vann gjorde han i alla fall, även om han fick jobba hårdare för sina segrar än föregående år. Inte minst i finalen, där landsmannen Gene Mayer vann första set med 7–6 och ledde med 3–1 i andra. Men McEnroe visade sin klass och vände matchen till sin fördel.

Svenskarna utmärkte sig inte i någon högre grad, fast 16-årige Jan Gunnarsson imponerade ändå när han gav Peter Fleming en hård match. Men förlorade.

Efter tre års uppehåll gjordes ett nytt försök med en damklass i turneringen. Den amerikanska världsstjärnan Billie Jean King, som fyllde 36 ett par veckor efter att ha lämnat Stockholm, vann finalen mot Betty Stöve från Nederländerna.

1980

Ett golv som passade Borg

Björn Borg gillade vad han hörde när han fick veta att Stockholm Open skulle spelas på ett långsammare underlag.

De gamla pålitliga Holmsundsplattorna började bli slitna, och nu var det dags att byta. Men det blev lite ont om tid inför turneringen, så i stället för att riva ut det gamla och lägga in det nya ungefär som man gör vid nyår så fick det bli en nödlösning.

Ovanpå Holmsundsplattorna rullades en portabel gummimatta med mycket långsamma egenskaper ut. Det nya underlaget var obekant för eliten, och det fanns de som tyckte att bollarna uppförde sig underligt. Däribland förstås John McEnroe.

Men Björn Borg bestämde sig för att ställa upp. Han var ute efter revansch på McEnroe, inte bara för SO-semifinalen två år tidigare utan också för en finalförlust i U.S. Open ett par månader före.

McEnroe fann sig så småningom tillrätta med underlaget och gick hela vägen till final utan setförlust. Det gjorde inte Borg, han hade stora problem med Yannick Noah men tog sig ändå hela vägen. Och i finalen fick han äntligen sin revansch, vann med 6–3, 6–4.

Det var Björn Borgs första seger i Stockholm Open. Han spelade final 1973 men förlorade ju då mot Tom Okker, och 1974 förlorade han i semifinal mot samme Okker. Men nu var segerglädjen fullständig och publiken alldeles till sig.

Det blev alltså ett lyckligt slut på en turnering som hade problem – med Invandrarverket. I Sydafrika rådde apartheidlagar som omvärlden började agera mot, och det var inte förrän i allra sista stund som de sydafrikanska spelarna släpptes in i landet.

Hana Mandlíková från Tjeckoslovakien vann damklassen, men detta var sista gången som damerna tävlade i Stockholm Open, åtminstone hittills. Det var nästan omöjligt att få ekonomi i det hela när det inte fanns några svenska tjejer i världstoppen.

1981

Nytt golv, ny generation

Det är inte lätt att vara turneringsarrangör. John McEnroe var sur över att han inte hade fått spela på det enligt honom perfekta underlaget från 1979 så han uteblev 1981 trots att det långsamma golvet inte skulle användas.

I stället hade Holmsundsplattorna ersatts med ett golv av märket Plexipave och som av många uppfattas är rättvist såtillvida att det passar baslinjespelare och nätspelare ungefär lika bra.

Borg, som hade trivts på gummimattan, kom inte heller. Men det hade mer att göra med att han tagit en paus i spelandet.

Startfältet såg plötsligt ganska beskedligt ut. Men så kom ett samtal från Jimmy Connors agent. Jimmy ville gärna ha ett wild card, möjligen för att han upptäckt möjligheten att än en gång vinna en stor turnering, och det är klart att han fick det.

Nu vann han ändå inte. Han blev utspelad i semifinalen av servekanonjären Sandy Mayer, som i finalen mötte sin lillebror och träningskompis Gene och förlorade klart.

Publiken saknade förstås Borg men kunde å andra sidan glädjas åt att en helt ny generation unga svenskar var på gång. Inte minst 17-årige Mats Wilander. Den grabben skulle det kunna bli något av.

1982

Turneringens värsta kris

Sydafrika stod i centrum när Stockholm Open inför årets turnering pressades in i sin värsta kris. Pressades – av svenska staten.

Sedan Socialdemokraterna vunnit valet i september beslutade regeringen Palme omedelbart att idrottare från apartheidregimens Sydafrika inte skulle vara välkomna att tävla i Sverige. Förbudet genomfördes med omedelbar verkan.

Problemet med det var att två sydafrikanska spelare redan hade anmält sig till turneringen och ansökt om visum.

Efter en blixtutryckning till Paris av tävlingschefen Hans-Åke Sturén löstes problemet med en dispens, men Stockholm Open bötfälldes av Proffsrådet med 25 000 dollar. Proffsrådet beslutade också att Stockholm skulle strykas från Grand Prix-programmet om sydafrikaner inte fick komma och spela i fortsättningen.

Nå, turneringen kunde till slut ändå genomföras. Publikintresset koncentrerades till Mats Wilander, som utan större problem gick till final mot fransmannen Henri Leconte som han hade tydlig plusstatistik mot.

Men Mats var lite slutkörd och Leconte i form. Det blev fransk seger med 7–6, 6–3.

1983

Det svenska tennisundret

Sydafrikafrågan löstes tills vidare av de sydafrikanska spelarna. De förstod Stockholm Opens dilemma och avstod från att anmäla sig.

Björn Borg var heller inte anmäld. Han hade avslutat sin karriär vid 26 års ålder.

Det såg bra ut ändå. Wilander skulle komma, Connors skulle komma, McEnroe skulle komma. Gene Mayer också, och Gerulaitis och förstås fjolårssegraren Leconte.

Men i sista stund uppstod problem. McEnroe blev avstängd efter att ha svurit en gång för mycket åt en domare, Noah blev skadad liksom Sandy Mayer. Och Connors fick plötsligt för sig att han inte hade lust att flyga till Stockholm.

Irriterande förstås. Men arrangörerna hade ett ess i bakfickan, nämligen det svenska tennisundret. Massor av lovande spelare som fyllde tomrummet efter Borg på ett angenämt sätt.

Framförallt Mats Wilander var ett trumfkort. Han hade vunnit sju GP-turneringar under året och kom till Stockholm som storfavorit.

Han var illa ute mot schweizaren Günthardt men klarade krisen och gick genom turneringen utan att ha förlorat set mot någon annan än just Günthardt.

1984

Sverige mot USA hela hösten

De svenska ungdomarna hade spelat sig fram till final i Davis Cup. Den skulle spelas i Göteborg i december, och Stockholm Open låg precis rätt i tiden där i början av november.

Alla de bästa amerikanerna ställde upp, inklusive Connors trots att han fått böta 10 000 dollar för att han uteblev året före, och alla svenskar förstås. Dessutom en del andra starka namn, inklusive sydafrikanen Johan Kriek. Han fick ställa upp tack vare att han hade bytt medborgarskap och blivit amerikan.

Tre svenskar och tre amerikaner gick till kvartsfinal, två svenskar och två amerikaner till semifinal.

McEnroe slog ut Järryd och Wilander slog ut Connors, båda efter tuffa tresetare – och följaktligen var det en svensk och en amerikan kvar till finalen.

McEnroe hade knäckt Anders Järryd i semifinalen med sina vredesutbrott, som var det värsta uppförandet man dittills hade skådat på denna nivå så långt fram i en turnering.

1985

McEnroe skicklig och beskedlig

John McEnroe hade varit axelskadad under en del av hösten och var riktigt spelsugen när han än en gång kom till Stockholm för att försöka sätta de svenska ungdomarna på plats.

Nåja, han var inte särskilt gammal själv – hade ännu inte fyllt 27 – men mycket mer rutinerad än de flesta.

Den förste svensk han stötte på var Peter Lundgren, som hade imponerat i de två första omgångarna men blev utspelad av McEnroe, 6–1, 6–3.

Det var i kvartsfinalen, och efter det återstod bara fyra spelare. John McEnroe – och tre unga, hungriga svenskar. Då hade ändå Mats Wilander försvunnit redan i första omgången.

Anders Järryd slog ut Jocke Nyström i den ena semifinalen, och McEnroe spelade listigt mot Stefan Edberg och hade alltid bra svar på hans kanoner. Två raka set till McEnroe.

Och i finalen visade han verkligen sin klass. Järryd försökte med allt men föll med 6–1, 6–2.

Ja, McEnroe imponerade. Inte bara med sin tennis, han fick knappt ett enda vredesutbrott under hela turneringen.

1986

Allt lossnade för Edberg i finalen

Även John McEnroe hade nu tröttnat på flackandet världen över och spelade mest dubbel när det föll honom in.

Säkert saknade han också de laddade mötena med Björn Borg – han har senare sagt att de matcherna var de enda som egentligen betydde någonting under hans karriär.

Jimmy Connors hade inte slutat spela men var på väg neråt i fråga om kapacitet och undvek långresor som till Stockholm.

Bland annat därför fick Stockholm Open en europeisk karaktär detta år. Av 16 seedade spelare var bara fyra amerikaner – sju var unga svenskar.

Det blev också en helsvensk final. Stefan Edberg sluggade sig fram och vann två mycket jämna matcher (mot Richard Matuszewski och Henri Leconte) med 7–6 i skiljeset. Mats Wilander fick också slita en del för att ta sig till final men förlorade inte ett set, så han var favorit i den helsvenska finalen.

Den spelades i bäst av fem set – fast det behövdes bara tre. Stefan var helt överlägsen och vann med 6–2, 6–1, 6–1.

1987

Total svensk dominans

Den svenska dominansen i turneringen var nu total. Av de åtta högst seedade var sju svenskar, och efter fyra genomförda spelomgångar stod det klart att de fyra som var klara för semifinal alla var svenskar. Och då hade Mats Wilander ändå blivit utslagen i andra omgången!

Visserligen uteblev stjärnor som Boris Becker, McEnroe, Connors och Ivan Lendl, och hade någon av dem ställt upp hade de förmodligen gått åtminstone till semifinal. Men Sverige var en obestridd stormakt – nio av de 30 högst rankade i världen var svenskar.

Publikintresset var förstås enormt, och många fick besvikna vända hemåt utan biljett. Tiotusentals, faktiskt.

I den ena semifinalen möttes Stefan Edberg och Anders Järryd. En moralisk final, kan man väl säga.

Edberg vann lätt – och i den andra semifinalen gjorde Jonas Svensson detsamma mot Magnus Gustafsson.

I finalen lyckades Svensson knipa det tredje setet men kunde ändå aldrig riktigt hota. Edberg vann med 7–5, 6–2, 4–6, 6–4 och blev därmed mästare för andra året i rad.

1988

Mer tålamod hade gett Lundgren priset

Mats Wilander hade vunnit tre Grand Slam-turneringar under året och Stefan Edberg den fjärde, Wimbledon, så det är självklart att Stockholmspubliken räknade med att de skulle mötas i finalen.

Men av olika anledningar var båda dåligt förberedda och blev utslagna före kvartsfinalerna. Mats erkände att han börjat tappa motivationen och kom mycket riktigt aldrig tillbaka på toppnivå efter denna säsong.

Tillvaron som elitspelare var visserligen glamourös men också slitsam. Jakten på de allt stinnare pengapåsarna utplånade lekfullheten på banan, vilket också gamla toppspelare som Rod Laver och  Ilie Năstase beklagade då Boris Becker hyllades under prisceremonin.

Just det, Becker. Han hade gått till final mot sensationsmannen Peter Lundgren – som räddade turneringen ur svensk synvinkel – och vunnit trots att han spelade fotskadad. Han hade övervägt att lämna walk over men chansade, och det höll.

Becker kunde inte förstå att Lundgren hade så bråttom där ute.

– Hade han stannat på baslinjen och bollat skulle han ha vunnit. Jag hade aldrig klarat mer än tre set.

Nu blev det just tre set. Becker vann med 6–4, 6–1, 6–1.

1989

Klang och jubel i nya Globen

Publiktrycket under 1980-talet när Sverige dominerade världstennisen hade medfört att Stockholm Open behövde en större arena. Kungl. Tennishallen är ju en trivsam och intim anläggning, men det var inte roligt att behöva säga nej till tusentals intresserade varje år.

Så nu flyttade turneringen till nybyggda Globen – som ju faktiskt ser ut som en gigantisk tennisboll – där alla kunde få plats runt centercourten. Och det behövdes verkligen publikkapacitet, för det blev ännu en svensk succéturnering.

Wilander och Edberg var inte i allra bästa form men gick ändå till semifinal, liksom överraskningen Magnus Gustafsson. Tre svenskar i semifinal, alltså.

Wilander förlorade sin mot just Gustafsson och Edberg förlorade sin mot Ivan Lendl.

Skulle då ännu en svensk spelare slå igenom på allvar? Att den 22-årige skåningen Gustafsson var i final var en sensation och en liten signal om att en ny svensk generation var på god väg.

Men mot Lendl räckte han inte riktigt till. Tjecken vann med 7–5, 6–0, 6–3.

För arrangörerna var det klang och jubel. 118 000 personer betalade entré under turneringsveckan, Stockholm Open hade blivit en succé både ekonomiskt och propagandamässigt.

På torsdagskvällen, då Jan Gunnarsson i tredje omgången slog ut Boris Becker i raka set, hördes jublet nästan ända hem till Kungl. Tennishallen.

1990

Edberg i final men Kulti gladde mest

Många från världseliten på plats – det lockade att spela inför 12 000 åskådare, och det var inga andra inomhusturneringar som kunde erbjuda det.

Avsaknaden av svensk bredd på toppen bekymrade. Av de 16 seedade spelarna i fältet var bara två svenskar: Stefan Edberg, seedad etta, och Jonas Svensson på plats 15.

Mats Wilander var alltså oseedad och hade oturen att möta Edberg i andra omgången. Lätt match för Stefan, 6–4, 6–3, och han ångade sedan på ända till finalen. Eller...ångade på är nog inte rätt uttryck, han slog sig fram på rutin och styrka, övertygade egentligen aldrig.

I finalen mötte han en Boris Becker i kanonform och var chanslös. Tysken vann med 6–4, 6–0, 6–3.

Det stora svenska utropstecknet var 19-årige Nicklas Kulti, som tog sig ända till kvartsfinal och framstod som det stora svenska framtidshoppet.

1991

Becker fick jobba för segern

Startfältet var förstklassigt. Alla fyra Grand Slam-vinnarna anlände, inklusive Stefan Edberg som hade fått en nytändning och vunnit U.S. Open på sensommaren. Och dessutom ställde Ivan Lendl upp igen.

Men det var inte Lendls turnering. Han slogs ut i tredje omgången av landsmannen Petr Korda, som en gång i tiden hade varit bollpojke då Lendl spelade.

Edberg visade att formen fanns kvar, och detsamma gjorde Becker. Det blev därför en finalrepris mellan dessa båda. Fast den här gången blev det verkligen en riktig match – Becker vann visserligen igen, men inte utan att ha fått kämpa för varje poäng. Stefan hade 2–1 i set men Becker var den starkaste till slut och vann både fjärde och femte med 6–2.

En annan gammal kämpe som återvände till Stockholm var Jimmy Connors. Han hade nu fyllt 38 och var den här gången en riktig publikfavorit. Men han åkte ut i andra omgången.

1992

Ivanišević bombade hem segern

Kroaten Goran Ivanišević visade både sin fruktade serve och sin känsla för dramatiska effekter redan 1991 men tvingades då kliva av på grund av en skada.

Nu var han tillbaka, och trots att arrangörerna valt ett något långsammare underlag än tidigare bombade han in sina servekanoner i match efter match.

Dessutom returnerade han tillräckligt bra för att vinna alla sina matcher och följaktligen ta hem slutsegern och prischecken.

Stefan Edberg var nära att slå ut Ivanišević i semifinalen men fick ge sig med siffrorna 6–4, 7–6 – 10–8 i tiebreak – och därmed spelades finalen utan svenskt deltagande för första gången sedan 1981. Fransmannen Guy Forget stod för motståndet där men räckte inte till.

Det var hög klass på startfältet, men det hade behövts fler starka svenskar för att fylla Globen. Nu var det bara Edberg och unge Henrik Holm som lyckades ta sig till kvartsfinal.

1993

Stich trivdes i Sverige

Publiken återvände i någon mån till Globen sedan arrangörerna tänkt till och presenterat en del attraktiva nyheter. Tyvärr tog sig ingen av de svenska stjärnorna så långt som till semifinal, även om både Jonas Svensson och Stefan Edberg var ganska nära.

1993 var tysken Michael Stichs stora svenskdödarår. Först ledde han sitt Tyskland till Davis Cup-seger med 5–0 mot Sverige i Borlänge och sedan kom han till Stockholm Open och slog ut i tur och ordning Micke Pernfors, Magnus Gustafsson och Stefan Edberg på sin väg till semifinalen. Där vann han mot schweizaren Marc Rosset, och så krönte han alltihop med att tråka ut Goran Ivanišević och vinna finalen med 3–1 i set.

Eller tråkade ut...snarare mötte han kroaten med hans eget vapen. En riktig kanonserve.

Ja, nog trivdes Stich i Sverige i början av 90-talet.

1994

Tillbaka i Kungl. Tennishallen

Att fortsätta spela i Globen började te sig rätt meningslöst då den svenska dominansen i världstennisen hade ebbat ut.

Det var helt enkelt inte möjligt att locka 100 000 till en turnering där svenskarna inte ens nådde semifinal. Därför var det helt naturligt att ta hem turneringen till klassisk mark, det vill säga Kungl. Tennishallen.

Denna sista turnering i Globen gick dock inte att komma undan.

Av de nio svenskar som deltog klarade sig den 24-årige blekingen Magnus Larsson bäst. Han imponerade i tre omgångar men hade ingen lyckad dag mot Pete Sampras i kvartsfinalen. Larsson föll i två raka set, och därmed fanns det inte heller detta år någon svensk i semifinal.

Kroaten Goran Ivanišević nådde sin tredje raka Stockholm Open-final men var nog inte i allra bästa form. Han hade klara problem mot såväl svensken Jan Apell som amerikanen Andre Agassi men slingrade sig ur de kniporna tack vare sin skarpa serve.

Det började bra även i finalen mot Boris Becker, Ivanišević tog hem första set, men Becker tog över kommandot och vann med 3–1.

1995

Enqvist höll hela vägen

Flytten från Globen till klassisk mark på Lidingövägen uppskattades av de allra flesta trots att turneringen inte längre klassades som en Mastersturnering.

Ganska många nya spelare fick chansen att visa upp sig i Stockholm. Men inte bara nya – för första gången på fem år anmälde sig Mats Wilander, 31 år gammal, till turneringen. Arrangörerna gnuggade händerna, men Mats var rostig efter flera års tävlingsuppehåll och försvann redan i första omgången. Han blev utslagen av Mikael Tillström, som var rankad 39:a i singel som bäst.

Desto bättre gick det för Thomas Enqvist, som hade en bra säsong 1995 med fem turneringssegrar. En av dem i Stockholm – han hade det jobbigt mot tysken Dreekmann i första omgången men gick sedan som tåget. Under veckans gång slog han ut bland andra Stefan Edberg, och i finalen mot fransmannen Arnaud Boetsch satt hans baslinjespel som en smäck. Han vann i två raka.

1996

Känslofyllt avsked för Edberg

Ingen svensk har varit Stockholm Open mer trogen än Stefan Edberg. Han spelade sin första match i turneringen 1982 och ställde sedan upp varje år fram till 1996.

15 säsonger.

Han vann i Stockholm 1986 och 1987 och förlorade dessutom två finaler, båda gångerna – 1990 och 1991 – mot Boris Becker.

Avskedet till såväl Stockholm Open som ATP-karriären blev känslofyllt. Edberg älskade publiken i Stockholm och publiken älskade Edberg.

Helst hade han önskat att få sätta punkt med en stor framgång, men tyvärr åkte han ut redan i första omgången mot kompisen Nicklas Kulti. Som i nästa omgång själv blev utslagen av Patrik Fredriksson.

Hela turneringen blev en svensk framgång. Tre av semifinalisterna var svenskar, och Thomas Enqvist tog hem förstapriset igen. Han vann finalen mot Todd Martin i tre raka (om än jämna) set: 7–5, 6–4, 7–6.

Det kunde ha blivit en helsvensk final, men Magnus Norman tvingades ge upp semifinalen mot Martin på grund av skada.

1997

Reneberg en vinnare till slut

En riktig Stockholm Open-kämpe tog farväl av publiken i Kungl. Tennishallen denna höst.

Amerikanen Richey Reneberg hade rest kors och tvärs över Atlanten i elva år, till nästan varje turnering, men sällan fått spela mer än två matcher innan det var dags att packa ihop och åka vidare. Killen gillade uppenbarligen Stockholm.

Han var ingen dålig spelare, inte alls, men ställdes varje år mot någon av de stora kanonerna, och då var det kört. Stefan Edberg, Boris Becker och Todd Martin slog ut honom två gånger, Micke Pernfors, Thomas Enqvist och till slut fransmannen Cédric Pioline varsin gång.

Ändå kunde Richey avsluta sin kärlekshistoria med Stockholm Open som vinnare. Just 1997 vann han nämligen dubbelturneringen tillsammans med tysken Marc-Kevin Goellner.

I singel blev det svensk seger för tredje året i rad. Men den här gången var det inte Thomas Enqvist som vann utan 25-årige Jonas Björkman från Alvesta, som förlorade första finalsetet mot nederländaren Jan Siemerink men samlade ihop sig och vann tre raka.

1998

Platt fall för Sampras

Ganska nybliven Wimbledonmästare var han. Världsetta var han på väg att bli igen. Hela 90-talets tenniskung var han.

Och till Stockholm Open kom han efter fyra års frånvaro, Pete Sampras, mannen med tennisens mest fruktade serve.

Vi hade ju haft våra egna världsettor på plats under många år, men detta var ändå det största som hänt turneringen på bra länge.

Anledningen till att han dök upp var att han behövde rankingpoäng och bad om ett wild card.

Det fick han.

Men det blev pannkaka av alltihop. Sampras var slutkörd, närmast utbränd, och åkte ut redan i första omgången mot den tämligen medelmåttige australiern Jason Stoltenberg (som i kvartsfinalen blev utslagen av Thomas Johansson i raka set).

Thomas avancerade ända till finalen men förlorade den mot Todd Martin, en av Pete Sampras bittraste konkurrenter i USA och världen. Han hade oturen att vara på topp samtidigt som Sampras, Andre Agassi, Jim Courier och Michael Chang och kallade sig själv för ”the fifth Beatle”.

Men i Stockholm 1998 var det han som spelade förstafiolen.

1999

Helsvensk final när grusspecialisten tände till

Borg, Wilander och Edberg hade lämnat scenen, men svensk tennis stod rätt stadigt ändå. I alla fall i Stockholm Open, där tio svenskar fanns med i startlistan.

Tre av dem var faktiskt kvar på semifinalnivå: Thomas Enqvist, Magnus Norman och veteranen Magnus Gustafsson som gjorde sin elfte start i turneringen och nådde sitt bästa resultat.

Magnus var bäst på grus och vann Båstad fyra gånger under sin karriär. I Stockholm var han oseedad men imponerade från början till slut. Inte minst när han slog ut Jonas Björkman i kvartsfinalen med 6–4, 0–6, 7–5. En riktig rysare som publiken levde med i för full hals.

I semifinalen mot amerikanen Jean-Michael Gambill vann Magnus första set med hela 6–0 och tänkte kanske att det skulle bli en promenadseger. Men Gambill kom igen och tog andra set, varpå tredje blev en ny nervpärs. Till slut vann svensken med 7–4 i tiebreak.

Men någon turneringsseger blev det inte för Gustafsson. Thomas Enqvist hade spelat topptennis hela veckan och vann finalen i tre raka. Hans tredje SO-seger på fem år.

2000

Bara Björkman kunde störa Johansson

Seklets första år var Thomas Johanssons. I alla fall i Stockholm Open.

Den då 25-årige östgöten, vid den tiden på stark uppgång i världstennisen, började med att göra mos av titelförsvarande Thomas Enqvist (6–2, 6–2) redan i första omgången och förlorade därefter set bara mot en enda spelare, nämligen Jonas Björkman.

Deras kvartsfinalduell blev något extra, en moralisk final med facit i hand. Björkman vann första set med 7–6 (8–6 i tiebreak), Johansson vann andra med 7–6 (9–7 i tiebreak) och de följdes åt även i skiljesetet. Till slut vann Johansson med 7–5.

En av de nya spelarna i turneringen var en 19-årig schweizare. Han var kanske lite bländad av att få spela i samma turnering som storstjärnor som Thomas Enqvist, Thomas Johansson och Jonas Björkman men kämpade på och visade god talang. Han tog sig vidare till andra omgången men fick där smörj av svensken Andreas Vinciguerra och fick packa ihop och åka hem och jobba vidare med grundslagen.

Det gjorde han rätt bra.

Hans namn är Roger Federer.

2001

Finsk sisu hela vägen till final

Det är inte ofta i Stockholm Opens historia som spelare från något av våra nordiska grannländer gått riktigt långt i turneringen. Men 2001 hände det – den 20- årige finländaren Jarkko Nieminen kom, sågs och nästan segrade.

Han var nog praktiskt taget okänd för den breda publiken, men konkurrenter och tennisfolk i stort visste förstås att han hade vunnit juniortiteln i U.S. Open två år tidigare och att han var på väg att bli Finlands bäste spelare genom tiderna.

Ändå betraktades det som sensationellt när han slog ut titelförsvarande Thomas Johansson och gick till semifinal.

Där mötte han Thomas Enqvist, men där skulle det väl ändå sättas punkt? En finsk spelare kunde väl ändå inte slå ut två seedade svenska spelare?

Jo, det kunde han. Nieminen storspelade och vann i raka set.

I finalen mot nederländaren Sjeng Schalken kämpade han starkt men förlorade till slut en dramatisk femsetare. Tilläggas bör även att Nieminen kvalade in till turneringen och blev därmed den förste kvalspelare att nå hela vägen till final.

I övrigt noterar vi från 2001 års turnering att en spännande svensk debuterade. Hans namn är Robin Söderling, men han var lite blek om nosen när han hade Thomas Enqvist på andra sidan nätet och förlorade i två raka.

2002

Många nya nationer i startfältet

Det kom spelare från elva nationer till första Stockholm Open 1969, och då hade arrangörerna verkligen ansträngt sig för att locka så många nationaliteter som möjligt för att ge turneringen internationell glans.

2002 var 16 nationer representerade – utan att arrangörerna ansträngt sig det minsta för att få stor spridning. Tennisen hade verkligen växt under de 33 år som gått. Precis som Stockholm Open.

En av de många exotiska spelarna var Paradorn Srichaphan, en 23-årig thailändare som fått sitt genombrott tidigare under året och vunnit Long Islands ATP-turnering. Han var seedad sjua i Stockholm, så det var egentligen ingen skräll att han gick vinnande fram. Särskilt sedan högre seedade spelare som Lleyton Hewitt,  Sjeng Schalken och Thomas Johansson blev utslagna tidigt.

Men att han skulle gå ända till final mot Marcelo Rios och vinna den ganska klart var ändå lite oväntat.

Rios kom förresten från Chile, vilket ytterligare underströk internationaliseringen.

2003

Svenskarna kom tillbaka

Paradorn Srichaphan återvände till Stockholm som titelförsvarare och toppseedad – men åkte ut direkt mot den föga meriterade nederländaren John van Lottum.

I stället kan man tala om en svensk revansch. 2002 hade bara en svensk gått till kvartsfinal, nu var de fyra. Jonas Björkman, Joachim Johansson, Thomas Enqvist – och så 18-årige Robin Söderling, som fick ett wild card och nådde ända fram till final mot den amerikanske hardcourtspecialisten Mardy Fish. Det var nära att Robin fick ett stort genombrott, men i stället var det Fish som vann sin första ATP-titel.

Finalen blev ett kraftprov både för spelarna och åskådarna. Fish vann första set med 7–5, Söderling andra med 6–3. I skiljesetet följdes de åt till 6–6, men i tiebreaket hade amerikanen de starkare nerverna och vann det med 7–4.

För övrigt fortsatte utvecklingen med fler nationaliteter. I 2003 års turnering var 18 länder representerade i Stockholm Open.

2004

Alla talade om Agassi

Den där Agassi. Två gånger hade han ställt upp i Stockholm Open. 1990, då han blev utslagen av Nicklas Kulti i kvartsfinal, och 1994 då han också gick till kvartsfinal men förlorade mot Goran Ivanišević.

Ingen trodde att han skulle återvända men efter nästan tio år anmälde han sig igen. 34 år gammal.

Den här gången gick Andre Agassi hela vägen till final efter att ha slagit ut bland andra Jonas Björkman. Men prischecken gick till Thomas Johansson, som hade slitit sig fram till final och slet till sig segern också. 7–4 i tiebreak i skiljeset.

Men det var Agassis come back som alla talade om. Och så om turneringens sensationsman, den nästan okände 20-åringen Michael Ryderstedt som med tur och skicklighet tog sig ända till semifinal. Där fick han dock bara fem games med sig mot Thomas Johansson, som för en gångs skull kunde vinna tämligen bekvämt.

2005

Enqvists sista Stockholm Open

Ingen visste det just då, men när Thomas Enqvist förlorade mot tysken Rainer Schüttler i första omgången var det hans sista match i Stockholm Open.

Han hade då spelat i varje turnering sedan 1991 – med undantag för 2002 då han tvingades lämna walk over på grund av skada redan i första matchen. Men han var där.

15 säsonger, 36 matcher. De flesta segrar.

Tre gånger tog han hem förstapriset. Bara två spelare har överträffat det, nämligen John McEnroe och Boris Becker.

Ja, Thomas Enqvist är en riktig Stockholm Open-ikon, och han hade säkert ställt upp 2006 också om inte kroppen definitivt sagt nej. Han var mycket skadedrabbad på senare år, och i april 2006 tvingades han bestämma sig för att sluta.

I 2005 års turnering hoppades Paradorn Srichaphan kunna upprepa segern från 2002, men finalmotståndaren James Blake bombade honom sönder och samman med sina servar och forehands. Blake vann tämligen enkelt med 6–1, 7–6.

2006

Finländare före alla svenskar

I årets första match i Stockholm Open debuterade en 20-årig spanjor vid namn Rafael Nadal. Han visade goda anlag men verkade inte helt bekväm med det snabba underlaget.

Han vann ändå mot nederländaren Sluiter men fick i andra omgången ge sig mot den fyra år äldre Joachim Johansson.

Som förstås inte hade en aning om att han just slagit ut en kille som skulle bli en av tennisens främsta genom tiderna.

Pim-Pim, som Joachim Johansson kallas, avancerade till semifinal men förlorade den mot finländaren Jarkko Nieminen. Eftersom Robin Söderling förlorade den andra semifinalen mot amerikanen James Blake hade bäste svensk – ja, alla svenskar förstås – för första gången i Stockholm Opens historia en annan nordisk spelare före sig i resultatlistan.

Dock hade den gode Nieminen ingen chans mot Blake, som vann med 6–4, 6–2.

Finalen var betydligt ojämnare än semifinalerna, två riktiga långkörare. Nieminens segersiffror mot Pim-Pim blev 7–6, 6–7, 6–3, Blakes mot Söderling 7–5, 7–6.

2007

Johansson sönderservad i finalen

Thomas Johansson vann Stockholm Open 2000. Thomas Johansson vann Stockholm Open 2004. Thomas Johansson vann...nej, han vann inte Stockholm Open 2007, men det var inte långt borta.

Han slog ut en ung Juan Martín del Potro, han slog ut  Michaël Llodra, Mario Ančić och titelförsvarande James Blake och var därmed i final.

Mot Ivo Karlović. Den gigantiske kroaten Ivo Karlović, 211 centimeter lång och med tennisvärldens vassaste serve. Han var dessutom i sitt livs form.

Thomas gjorde en bra final och kvitterade till 1–1 i set efter att ha förlorat det första. Men Karlović var bäst den här gången och vann skiljesetet med hela 6–1.

Bortsett från Johanssons insats var den svenska insatsen en aning oroväckande. Ingen annan gick till kvartsfinal, även om Pim-Pim Johansson gav upp på grund av skada och också kunde ha tagit sig åtminstone till semifinal.

Ändå kan nog den svenska insatsen ses som en liten föraning om att vår herrtennis var på väg in i något av en svacka.

2008

Bara Nalbandian kunde ge Robin en match

Söderling, visade klass turneringen igenom och gick raka vägen till final utan att förlora ett enda set.

I finalen mötte han den argentinske baslinjespelaren David Nalbandian, som han hade välgrundad respekt för. Robin hade förlorat mot honom i en Davis Cup-match ett par år tidigare – och han åkte på stryk igen nu. 6–2, 5–7, 6–3 till argentinaren.

Efter tenniskarriären blev Nalbandian inte tränare eller något annat inom sporten – utan han blev...rallyförare.

2009

Slut på svenska glädjeämnen

Det var något som saknades i Kungl. Tennishallen denna höst, men vad?

Jo, svenska glädjeämnen i Stockholm Open.

Jonas Björkman hade slutat efter 16 år i turneringen.

Thomas Johansson hade också slutat. 13 år där.

Joachim Johansson åkte ut i kvartsfinalen.

Robin Söderling tog sig till semifinal men drogs med en armbågsskada och fick lämna walk over.

Men publiken i Kungl. Tennishallen hittar alltid något att glädjas åt. Belgaren Olivier Rochus hade varit med varje år utom ett sedan 2002, så han tillhörde familjen på något sätt. Kändes nästan svensk och fick ett publikstöd som faktiskt ledde ända fram till finalen.

Men där hjälpte inga hejarop. Den 24-årige cyprioten Marcos Baghdatis, som spelade sin första turnering i Stockholm, fick utdelning på sin något chansartade men mjuka tennis och vann med 6–1, 7–5.

2010

Federer tillbaka som segrare

De före detta storspelarna Thomas Johansson och Jonas Björkman var ansvariga för att dra ihop ett namnstarkt startfält, vilket de gjorde med bravur.

De lyckades komma överens med Roger Federer, som inte hade spelat i Stockholm på tio år, och när det blev känt exploderade biljettförsäljningen. Turneringen blev en fullkomlig publiksuccé, och till och med när den populäre schweizaren tränade var det fullsatt runt centercourten.

Det var över huvud taget en lysande turnering med starka namn som Ivan Ljubičić, Florian Mayer,  James Blake och Tomáš Berdych. 

De enda som kunde försöka tävla med Federer om publikens uppskattning var svenskarna Filip Prpic, Michael Ryderstedt och Robin Söderling. Robin nådde så långt som till kvartsfinal där han kämpade tappert men föll mot Mayer.

Även om Federer hade haft vissa skadeproblem under säsongen så vann han ändå turneringen. Den ende han tappade set mot var landsmannen och kompisen Stan Wawrinka, som debuterade i Stockholm Open.

När Federer stod ensam kvar som vinnare av turneringen mottag han segerpokalen av H.K.H Kronprinsessan Victoria.

2011

Ajajaj vilket trist återbud

Robin Söderling var i kanonform. Han tog ATP-segrar i Brisbane, Rotterdam, Marseille och Båstad och gjorde bra ifrån sig även i Roland Garros och Wimbledon.

Klart att han skulle bli en av de hetare favoriterna även i Stockholm.

Men efter Båstadsveckan drabbades han av körtelfeber och lämnade återbud i Stockholm.

Faktum är att han inte kom tillbaka över huvud taget. Han var helt inställd på det, men sviterna av sjukdomen hindrade alla försök och strax före jul 2015 meddelade han att han spelat sin sista match på elitnivå.

Elva SO-debutanter ställde upp, och en av dem vann hela turneringen. Nämligen den toppseedade fransmannen Gaël Monfils, som slog Jarkko Nieminen i finalen. Finländaren hade blivit en riktig trotjänare, detta var hans tolfte raka start i Stockholm.

Bara en enda svensk,  Michael Ryderstedt, fanns med i startlistan och han föll bort redan i första omgången.

2012

Rosenholm tände ett hopp

24-årige Patrik Rosenholm tackade tävlingsledningen för sitt wild card till turneringen genom att skrälla mot fjolårsvinnaren Gaël Monfils. 2-1 i set till Rosenholm.

Men skrällen gav sådant eko att unge Patrik inte kom upp i samma klass i nästa match utan föll mot sjätteseedade Mikhail Youzhny.

Jarkko Nieminen, som ställde upp för 13:e men inte sista gången, föll också i andra ronden. I hans fall mot Lleyton Hewitt.

Man kan konstatera att generationsskiftet fortsatte. 13 spelare kom för första gången till Stockholm, och en av dem var finalisten Jo-Wilfried Tsonga från Frankrike. Men vinnaren, tjecken Tomáš Berdych, hade varit här förr. Han debuterade redan 2004 men hade aldrig förut nått längre än till kvartsfinal.

2013

Snygg comeback av Pim-Pim

En gammal hjälte gjorde come back. Joachim Johansson, Pim-Pim, hade lagt av ett par gånger men bestämde sig för att göra tillfällig comeback i Kungl. Tennishallen.

Han fick chansen att kvala in och gjorde överraskande bra ifrån sig i kvalet. Besegrade tre meriterade motståndare och vann därtill enkelt mot colombianen Alejandro Falla i huvudturneringens första omgång.

Sedan tog orken slut. Pim-Pim förlorade mot kanadensaren Milos Raonic men gav honom ändå en rejäl match. Gamla hjältar älskas alltid av den tenniskunnige publiken.

Spanjoren David Ferrer var toppseedad och gick som tåget till finalen. Där mötte han bulgaren Grigor Dimitrov, som hade varit rankad etta i världen som junior men som sedan inte fullt ut levt upp till förväntningarna.

Finalen började också bra för Ferrer. Han vann första set med 6–2, men sedan tog Dimitrov två raka och tog därmed sin egen och Bulgariens första ATP-titel.

2014

En glimt av en ljusnande framtid

Tre svenska spelare fick chansen i turneringen. Patrik Rosenholm, Christian Lindell och Elias Ymer.

Patrik Rosenholm överraskade två år tidigare och kämpade bra även nu. Bernard Tomic från Australien var dock en liten aning bättre och vann med 6–4 i skiljesetet.

Christian Lindell hade växt upp i Brasilien, men hans pappa är svensk så han valde att representera Sverige. Han föll dock bort i första omgången.

18-årige Elias Ymer från Skara förlorade också direkt men visade ändå upp sin talang för publiken som älskar hemmaspelare.

Tjecken Tomáš Berdych kom till Stockholm Open för femte gången sedan 2004 och tog sin andra seger. Han gick in i andra omgången och besegrade i tur och ordning tysken Dustin Brown, Marius Copil från Rumänien, Matthias Bachinger från Tyskland och till slut bulgaren Grigor Dimitrov. Jämna matcher hela vägen, men Berdych var en vinnare den här hösten.

2015

Andra raka för Berdych

Mikael Ymer fick ett wild card och kämpade bra mot tysken Alexander Zverev, men han räckte inte riktigt till i skiljesetet.

Tjecken Tomáš Berdych fick också ett wild card eftersom anmälningstiden gått ut när Berdych hörde av sig, och honom gick det bättre för. Slog ut Zverev i andra omgången och Grigor Dimitrov i kvartsfinalen. Det var Dimitrov som hade vunnit turneringen två år tidigare och som Berdych hade besegrat i 2014 års final, så det är klart att han var en svår motståndare.

Det blev en hård match också. Berdych vann med 7–5, 6–4.

Semifinalen blev enklare. Marcos Baghdatis var visserligen en skicklig spelare, men nu var han skadad och borde ha lämnat walk over. Men han gjorde ett försök och fick ge upp efter ett set.

Därmed var Berdych framme i final för andra året i följd. Denna gång mot amerikanen Jack Sock, som var på uppgång som singelspelare men som inte räckte till denna gång. Berdych var i god form och hade gott om självförtroende. Han tog sin andra raka seger i Stockholm.

2016

Sock ingen titel men väl en svensk triumf

Jack Sock kom till Stockholm med goda förhoppningar. Han ställde upp för fjärde året i rad och tyckte nog att vägen till en slutseger låg öppen.

Sock var inte direkt bortskämd med turneringssegrar, så han var riktigt sugen.

Men han fick jobba. Tre set och tiebreak i avgörande mot tunisiern Jaziri, tre set mot Jamaicatysken Dustin Brown, två hårda mot portugisen Elias – och så tre ännu hårdare i semifinalen mot Alexander Zverev. 6–7, 7–6, 6–4.

Inte undra på att Jack Sock såg lite utmattad ut i finalen. Han förlorade med 7–5, 6–1, men det hör också till saken att motståndet var förstklassigt. Juan Martín del Potro är ju en världsstjärna.

Båda bröderna Ymer var med. Elias åkte ut direkt, men Mikael var mer lyckosam. Han slog ut spanjoren Verdasco men fick ge sig i andra omgången mot Ivo Karlović från Kroatien.

I dubbelturneringen gjorde bröderna däremot succé. De vann hela rasket efter att ha slagit ut Mate Pavic och Michael Venus i finalen.

2017

Del Potro tappade bara ett set

Den här gången var det Elias som var mest lyckosam av bröderna Ymer. Elias vann första matchen men föll sedan mot toppspelaren Fabio Fognini från Italien.

Stockholmspubliken älskar tidigare champions så det var många som höll tummarna för fjolårssegraren Juan Martín Del Potro. Han spelar kraftfullt och har ju alltid en speciell utstrålning. Och visst gick det som på räls för argentinaren igen. Han vann i två raka mot tysken Jan-Lennard Struff i sin första match och hade inga problem i kvartsfinalen mot Japanen Yūichi Sugita heller.

Däremot var semifinalmotståndaren Fernando Verdasco en seg rackare. Det krävdes ett tiebreak i avgörande set, men där var Del Potro ohotad.

I finalen var Grigor Dimitrov sig inte riktigt lik. Han spelade kraftlöst och oinspirerat och förlorade med 6–4, 6–2.

– Jag tycker att mitt servande avgjorde, sa Del Potro.

2018

Stefanos seger fick Grekland att dansa

Den 20-årige greken Stefanos Tsitsipas var i Kungl. Tennishallen redan 2011 och 2012 för att spela på Tennis Europe Junior Tour. Som längst nådde han andra omgången. Nu kom han tillbaks och gjorde en historisk insats och tog sin första ATP-titel.

Och inte nog med det – det var faktiskt Greklands första seger någonsin i en ATP-turnering.

Hans mamma var också tennisproffs på sin tid och pappa är tennistränare, så det är klart att det firades. På plats dessutom, för båda var i Stockholm och såg det hända.

Stefano tappade bara ett set på väg fram till prisutdelningen, och det var i hans första match mot John Millman från Australien.

I finalen manövrerade han ut letten Ernests Gulbis, som aldrig förut förlorat en ATP-final.

– Jag har haft otroligt kul här i Stockholm, sa Tsitsipas. Det var nog därför det gick så bra.

Elias Ymer gjorde en riktigt bra match mot Jack Sock. Han tog andra set och spelade en elegant tennis med många publikfriande inslag.

– Han har en intressant framtid, sa Sock om svensken.

2019

Shapovalov vann rättvist

Den 20-årige kanadensaren (som föddes i Israel men flyttade med familjen innan han ens var ett år) tog precis som Tsitsipas sin första ATP-titel i Stockholm och blev minst lika glad.

Han var fjärdeseedad i turneringen, men när de tre högre rankade försvann redan i andra omgången förstod han att chansen fanns.

Han spelade fyra matcher och förlorade inte ett set.

Bröderna Ymer tar steg mot toppen för varje år, dessvärre föll Elias bort i första omgången mot japanen Sugita och Mikael föll i andra omgången mot tysken Stebe. Mikael har annars haft ett riktigt bra år och är numera med på topp-100 rankingen (74 i skrivande stund) och är dessutom en av de nominerade till ”Newcomer of the year” i 2019 ATP Awards. Framtiden känns väldigt spännande för svensk tennis!

Highlights från 2019

Prisutdelning singel 2019

2019 singelvinnaren Denis Shapovalov tilldelas pokalen

2019 singelvinnaren Denis Shapovalov

Denis tillsammans med SO bollkallarna

Publik på Stockholm Open 2019

Open Statement

Ett gemensamt ansvar för en hållbar framtid. Vår vision: Världens mest hållbara idrottsevenemang.

LÄS MER OM VÅRT CSR-ARBETE

line divider

Grundare och organisatör